Sofisternas förkärlek för apokryfiska sidospår är en konstant storhet att räkna med. Ungefär som denna bjässe. Värdigt, under tystnad gled hon in imorse, snudd på högtidligt, i solemn upphöljdhet till allas beundran. Ett skepp är ju så mycket mer än bara ett skepp. Min faders konsubstantiella ande sitter högst upp till höger om sig själv. Tut-tut.Måste gå nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar