Det är inte utan att vi känner oss lite som en Fat Bastard för tillfället. Fido som så sent som för två veckor sedan såg sina cojones för sista gången, ska nu tränas i att vara ensam hemma. Inte roligt alls ska ni veta. Den gamla barnaga-floskeln "det här gör lika ont i mig som det gör i dig" känns helt plötsligt hur sann som helst. Undertecknads blödiga konstitution är mycket illa lämpad för dessa övningar, problemet är att matte inte är ett dugg bättre härvidlag och vi måste ju kunna lämna honom själv någon gång. Lösningen heter som vanligt alkohol. Efter fyra fem glas vin är vi starka nog att lämna honom i en kvart, men när vi väl kommer in igen är det med skuldkänslor värdiga en Fritzl. Dessutom blir denna taktik problematiskt då vi ska jobba samma kväll. Ack ja, livet som hundägare är sannerligen en prövning för oss veka själar.
Tur att han är så förlåtande:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar